Den särskilda utsattheten | ||||||||||||||||||||||
Den särskilda utsattheten; när personer med utvecklingsstörning blir utsatta för (eller själva begår) brott. Erfarenheter från ett rättstrygghetsprojekt. Snorre Hermansson, specialist i rättstrygghetsfrågor, ombudsman, Lindesberg”Där samarbete finns blir brotten synliga.”Snorre H berättade lite om sin bakgrund och att han bl.a. studerat juridik och statskunskap, Han var som student stolt över den svenska rättssäkerheten. Snorre H-s första barn är en dotter med flera funktionshinder, bl.a. utvecklingsstörning (som är det mest opraktiska av hennes funktionshinder). Människor med funktionshinder hade inte berörts i studierna. Snorre H har arbetat som chef inom särskilda omsorger. Han slogs av det dåliga omhändertagandet som ibland förekom på vårdhemmen. Snorre H arbetade för normalisering och avveckling av vårdhem. ”Landstingets barn” skulle bli ”kommunens barn” och precis som alla andra barn "tillhöra" kommunen. Institutionsvården byggdes upp på 1880-talet och präglades från början av en välvillig och optimistisk inställning. På den tiden rörde det sig till stor del om människor med lindrig utvecklingsstörning. Barn med grav utvecklingsstörning överlevde ej de första åren. Barn med måttlig utvecklingsstörning dog ofta tidigt i infektionssjukdomar (antibiotika fanns ej). Många personer med utvecklingsstörning förde en vagabonderande tillvaro. Filmen ”Den enfaldige mördaren” av Hans Alfredsson ger en realistisk bild av hur många hade det – utnyttjades som arbetskraft, fick bo i stallet under omänskliga förhållanden. Det förekom ett hejdlöst utnyttjande av dessa människor – ekonomiskt, sexuellt och som arbetskraft. Sverige på 1880-talet överensstämmer med situationen för människor med utvecklingsstörning i andra länder idag, t.ex. USA. 10% av de som sitter i amerikanska fängelser har en utvecklingsstörning. På vissa anstalter är det så många som 25%. (De har andra normer för vad som klassas som utvecklingsstörning. Vissa av de som i USA klassas som utvecklingsstörda skulle i Sverige bedömas ha en lågbegåvning.) Antalet personer i Sverige som vårdades på institution kulminerade på 1980-talet, då ca 15 000 personer bodde på institutioner. Avvecklingen av institutionerna i Sverige inleddes på 1980-talet vilket Snorre H arbetade för. 1989 blev många som tidigare varit omyndigförklarade myndiga. Idag är alla över 18 år myndiga, oavsett begåvningsnivå. Under 1990-talet arbetade Snorre H med ett projekt i samarbete med FUB (Föreningen utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna) om ”Rättstrygghet för personer med utvecklingsstörning". Under 1990-talet kom LSS (Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade). Fram till 1986 gällde vård oberoende av samtycke. Man ”skrevs in i omsorgerna” och blev omhändertagen, oavsett vad man själv ville. Andra hade makt över människor med utvecklingsstörning. I och med att LSS infördes måste personen själv (eller anhörig eller god man) ansöka om de insatser man vill ha. LSS bygger på frivillighet och insatserna ska ges utifrån upplevt behov av stöd. I LSS skrivs om omvårdnad:
När 1986 års omsorgslag upphörde, försvann även visst skydd för den enskilde. Detta påtalades av Snorre H m.fl., vilket gjorde att vissa skyldigheter infördes i LSS. Personer med utvecklingsstörning står vid sidan om den rättsliga världen. Rättstryggheten har i viss mån urholkats i ny lagstiftning och till följd av ett delvis problemförnekande normaliseringstänkande enligt Snorre H. Intellektuella funktionsnedsättningar medför alltid en särskild utsatthet, inte sällan med störst risk för många med lindrig utvecklingsstörning. Den enskildes självbestämmande och integritet kan man gömma sig bakom. ”Den enskilde ska vara medveten om vilken hjälp man vill ha” - hur stämmer det för vuxna med utvecklingsstörning? Personer med utvecklingsstörning känner sig ofta lägst på rangskalan vilket kanske leder till att de inte söker hjälp själva. Nackdel med LSS: för att kunna ansöka om LSS måste man tillhöra personkretsen, d.v.s. själv tillstå att man har en utvecklingsstörning. Då kanske man hellre drar sig undan. Enligt Snorre H utnyttjar vissa kommuner detta och föredrar att ge personerna stöd enligt socialtjänst/hemtjänst, vilket till skillnad från LSS är avgiftsbelagt. Normaliseringsprincipen misstolkas ibland som att man ska låtsas att allt är normalt, att man försöker få allt att se så normalt ut som möjligt. Man vill inte kännas vid att personer med utvecklingsstörning begår eller utsätts för brott. Den särskilda utsattheten hos människor med utvecklingsstörning och/eller autismspektrumstörning: risker p g a bristande förståelse, kunskap, erfarenhet m m kan leda till att de försätts eller försätter sig i situationer som de inte klarar av psykiskt och/eller fysiskt. Ju mindre utvecklingsstörd desto mer utsatt. När det sker ett övergrepp är det många lagar inblandade:
När det är personal som är misstänkta för övergrepp finns det risk för att den utvecklingsstördes behov ”försvinner”, man har fullt upp med att göra något med personalen som är misstänkt. Rädsla för facket m m kanske leder till att man ej vågar gå vidare vid misstankar om övergrepp. Arbetsgivaren har rätt att omplacera en person även när det ”bara” handlar om skälig misstanke. Ofta finns här en missuppfattning kring att man ej får förflytta personal. En flathet tycker Snorre H! Om någon är -skäligen misstänkt och synnerliga skäl föreligger -> utredningsanhållande eller utredningshäktning -på sannolika skäl misstänkt -> annhållande/häktning -tillräckliga skäl för att den misstänkte ska bli dömd -> åtal -ställt utom varje rimligt tvivel -> fällande dom Idag jämställs utvecklingsstörning med psykisk störning i lagen. Att man har en utvecklingsstörning räcker ej som skydd mot att hamna i fängelse. Lagändring är dock på gång, förslag är ute på remiss. ”Överbeskydd” är ett vanligt begrepp. Men vad är motsatsen? Något bra ord finns ej, Snorre H har därför själv uppfunnit ordet ”underbeskydd”. Reell rättssäkerhet: -kunskap om mina rättigheter och skyldigheter -förmåga att tillvarata min rätt -kunskap, värderingar och förhållningssätt hos de som ska tillämpa lagen. Snorre H tycker att särskolan bör arbeta mer med att lära ut vilka rättigheter och skyldigheter man som medborgare har. Tillbaka till index |
||||||||||||||||||||||
| E-mail: | Webmaster | Poms | Poms-Bladet | |||||||||||||||||||