Den rättsfria zonen. | |||||||
Den rättsfria zonen. Om övergrepp bland människor med utvecklingsstörning på gruppbostäder och dagcent. Astrid Kubis, doktorand i sociologi, Uppsala universitetAstrid K har en tysk högskoleutbildning i botten. Skriver nu sin doktorsavhandling, handledare är prof. Mårten Söder.Gruppbostäder och dagcenter för personer med utvecklingsstörning antas i hennes studie vara möjliga härbärgen för "rättsfria zoner" ”rättsfria zoner” avses sociala arenor där befintlig lag är satt ur spel, dvs. där andra normer gäller än rättsreglerna. Aktörerna eller en del av aktörerna saknar möjlighet att kunna få hjälp av rättsordningen eller med andra ord - de saknar rättstillgänglighet. Astrid K menar att den rättsfria zonen kan antas se ut enligt följande på gruppbostäder och dagcenter: olagliga handlingar, där både gärningsmännen och offren har en utvecklingsstörning anmäls inte till polisen och får inte heller någon annan offentlighet. Kännedom om övergreppen stannar inom LSS-verksamheten. Medborgare med utvecklingsstörning saknar rättssäkerhet, om de möter varandra som gärningsmän och offer. Gärningsmännen kan råka ut för självjustis av sina offer och andra omsorgstagare. Offren i sin tur saknar möjlighet att få upprättelse, skadestånd eller brottsskadeersättning. Vissa får även stå ut med en situation, där de drabbas av övergrepp igen och igen, utan att de har någon möjlighet att undvika förövarnas närvaro. Dessa sociala arenor, där offren utsätts för övergrepp ideligen, kallas i Astrid K-s studie för ”rutinmässigt rättsfria zoner”. Rättstillgänglighet är en essentiell del av medborgarskapet. Även misstänkta förövare kan ha intresse av att få brott uppklarade. Studien har två syften: 1. Ett syfte är att identifiera sociala mönster i samband med dessa lagvidriga handlingar. 2. Det andra, som är huvudsyftet, är att identifiera faktorer som upprätthåller dessa rättsfria zoner och rutinmässigt rättsfria zoner. Astrid K försöker att besvara frågan vad det är som gör att de inblandade saknar möjlighet att få hjälp av rättsordningen och vad det är som gör att offren tvingas stå ut med en permanent övergreppssituation i sina hem och dagliga verksamhet. Undersökningen gjordes i en icke namngiven, medelstor svensk kommun. Där fanns 52 gruppbostäder, varav 49 ingår i studien. Standardiserade intervjuer hölls med personal i den aktuella kommunens gruppbostäder. Fördjupande intervjuer gjordes där det förekom många eller särskilt tydliga incidenter. De som intervjuades var kontaktpersoner i boendena, tjänstemän i chefsposition, medicinskt ansvarig sjuksköterska, omsorgstagare, gode män m.fl. Astrid K har själv gjort brottsrubriceringarna, med hjälp av Norstedts juridiska handbok. Hon ställde frågan "Har dessa incidenter förekommit mellan omsorgstagarna under de senaste två åren" och kommit fram till att följande rättsvidriga handlingar hade begåtts på gruppbostäder och dagcentra i den aktuella kommunen:
Astrid K har inte gjort en statistisk bearbetning av uppgifterna än, men så mycket kan sägas i förväg: Under de (vid intervjutillfället) senaste två åren hade det förekommit en eller flera olagliga gärningar mellan de boende på 43 av 49 gruppbostäder (88%). Det som räknas här som ”olagliga gärningar” är endast de som faller under allmänt åtal. Eftersom det inte har prövats av domstol om något av övergreppen i den här studiens material skall anses vara brott eller inte, är det lämpligare i det här sammanhanget att istället tala om övergrepp, möjliga brott, rättsvidriga handlingar eller liknande. Senast nu, om inte tidigare, inställer sig frågan: kan en rättsvidrig handling, som har begåtts av en person med en måttlig eller grav utvecklingsstörning, överhuvudtaget anses vara brott? Kanske har övergreppet utförts utan uppsåt, dvs. även om förövaren handlade med avsikt, så saknade han kanske insikt i innebörden eller konsekvenser av det han gjorde? Frågor om avsikt och insikt behandlas i domstolens uppsåtsprövning. Den i sin tur är komplicerad och kräver kvalificerad juridisk kunskap. Det är inte juridiska lekmäns sak att genomföra uppsåtsprövningar. Faktorer som gör att rättsfria zoner upprätthålls:
2. Förs kunskap om övergreppen utanför LSS-verksamhetens väggar? 3. Omsorgsideologi
Astrid K tycker att vi måste jobba på vår omsorgsideologi! Hon anser även att rättsväsendets roll är viktig. Permanenta övergreppssituationer upprätthålls av omsorgsideologiska skäl. En ambition som anses vara oklanderlig är: "Den som är obekväm ska inte skyfflas vidare, utan vi ska jobba med honom där han bor. Var och en har rätt till sin bostad." Medboendes behov av säkerhet och personlig integritet finns inte med i bilden. Rättsfria zoner och permanenta övergreppssituationer upprätthålls inte av resursbrist och inte av att LSS-personal saknar lust att göra ett bra arbete, utan de upprätthålls av en blind fläck inom omsorgsideologin: att en omsorgstagare förgriper sig på en annan omsorgstagare och reaktionen blir så svag! Astrid K skulle aldrig vilja propagera för att förövare med utvecklingsstörning skall straffrättsligt behandlas på samma sätt som normalbegåvade gärningsmän! Det Astrid K vill framhäva är det rättsvakuum som övergreppen avspelar sig i och den många gånger hopplösa situationen offren befinner sig i. Tillbaka till index |
|||||||
| E-mail: | Webmaster | Poms | Poms-Bladet | ||||